Mahmoud Khalil blivit ett namn känt över hela världen, då han blev arresterad för att myndigheterna och Trump själv vill deportera honom. Han blev det mest synliga ansiktet för Trumps nya policy för att bekämpa antisemitism i universitetsvärlden. Khalil är den palestinskättlade syriern som varit ledare för några av de största propalestinska demonstrationerna på universitet i USA. Till saken hör att han har uppehållstillstånd, Green Card, och så har vi USA:s kända tryckfrihetslag, första tillägget till konstitutionen. Dessutom är hans fru gravid. Sammantaget blandas alla faktorer in – Trump, tryckfrihet, akademisk frihet, populism, migration, orättfärdiga fängslanden, den gravida frun, “people of color” och, såklart, Palestina. Det hela är så pass Hollywood att vänstern fick sin hjälte. Så mycket så att The Guardian bestämde sig för att publicera ett brev till pressen från Khalils fru, Noor Abdalla.

Noor Abdalla skriver för The Guardian

“De sitter i sina elfenbenstorn och hetsar för att fabricera lögner och förvränga sanningen, kastar anklagelser som stenar i hopp om att något ska fastna. Deras orättfärdiga frihetsberövande av dig är ett bevis på att du träffat en öm punkt. Du har stört de falska narrativ de så hårt kämpat för att upprätthålla och uttalat en sanning som de är för rädda för att erkänna. (...) Nu försöker de straffa just det talet, tysta de ord som utmanar deras korrupta och förtryckande system.” ​

Abdalla, N. (2025). 'To my husband, Mahmoud Khalil: I can’t wait to tell our son of his father’s bravery'. The Guardian, 8 April.

Starka grejer. Detta brev är mer som en dikt än ett politiskt argument för hans sak, men eftersom diktningen är en så stark del av det palestinska medvetandet kan vi lära lite från den. Det förtryckta folket som kämpar mot “korrupta och förtryckande system”. Vilka då? Universitetet? Den israeliska staten? Den amerikanska staten? Oklart vilka som åsyftas, men klart är att de är en förtryckande massa på folkets frihetssträvan. Röda tråden i texten är att förtryckaren systematiskt använder lögnen och det falska narrativet. Lögnen står alltså i centrum i denna text och ändlösa mängder palestinsk propaganda. Igen och igen får vi höra att lögnen är grunden till Israels makt. Konstigt det där. Att judarna alltid ljuger. Praktiskt också. Då behöver man inte lyssna på något som judarna säger. Massmord 7e oktober? Lögn. Våldtäkt? Lögn. Förintelse? Ja ni fattar. Det här går djupt. Abdalla är heller ingalunda någon form av fredsaktivist. Tvärtom. Hon förklarar vad hon vill i en tydlig kampramsa: “Vi kommer att fortsätta, med ännu större beslutsamhet, och vi kommer att föra den styrkan vidare till våra barn och våra barns barn – tills Palestina är fritt”. Det är deprimerande. Till och med efter att hela Gaza har förstörts vill hon fortsätta kriga. Inte bara det, generation efter generation skall fortsätta detta krig tills Israel inte finns mer. Mina barn måste slåss mot hennes barn. Det är ingen framtid som jag önskar vare sig hennes familj eller min.

Men det är klart, jag fultolkar kanske. Möjligtvis tolkar The Guardians redaktion detta brev helt annorlunda. Kanske tycker de att hon står för något hemskt heroiskt och inte det minsta antisemitiskt. Kanske betyder ett “fritt Palestina” tvåstatslösningen. Kanske. Den poetiska stilen gör att Abdalla kan säga A utan att säga B, och ge oss “plausible deniability”. Men jag plockar inte min tolkning ur tomma intet. Föreställningarna ovan är väldigt vanliga hos Palestinaaktivister från Mellanöstern. En stor majoritet palestinier tror inte att Hamas attackerade några civila på 7e oktober, förintelseförnekelse är otroligt vanligt i arabvärlden, föreställningen att judar i Israel bara är “bosättarkoloniala” som måste bort från Mellanöstern hör man hela tiden.

Kanske är det i själva verket min text här som sprider “falska narrativ”. Det vill jag inte. Livet är dock för kort för att sprida osanningar. För att dyka djupare in på en mindre poetisk och mer principiell diskussion kan vi i stället titta på vad Muhammed Khalils grupp, Columbia University Apartheid Divest (CUAD), faktiskt står för i deras egna ord.

Columbia University Apartheid Divest (CUAD): Antiimperialism och antisionism

“antisemitism, islamofobi och rasism –speciellt mot araber och palestinier– kommer alla från samma grund: västerländsk kolonialism, imperialism, vit överhöghet och anti-svarthet”.

CUAD, 2023. Columbia University students form coalition to push for divestment from Israel. Columbia Spectator, 15 November.

Samma grund alltså. Allt det dåliga kommer från Väst. Dessa akademiker och studenter verkar alltså tyvärr ha skolkat från historielektionerna. Om vi vill vara lite konfrontativa kan vi påpeka att arabisk kolonialism och muslimsk expansion inte heller var någon picknick, och uppfyller varje rimlig definition av imperialism. Dessutom är just antisemitism bra mycket äldre än västerländsk kolonialism eller några amerikanska idéer om vit överhöghet. Om inte Ramses III och Kejsare Vespasian i hemlighet var med i Ku Klux Klan. Lägg även märke till datumet, de skrev detta en månad efter 7e oktober, Efter att islamister utfört det värsta massmordet på judar sedan förintelsen, medan de skriker “Allah hu Akbar”, säger man att all antisemitism kommer från väst. Häpnadsväckande. Efter denna historiska soppa kommer en illa tillagad pannkaka om geopolitik.

“Alla system av förtryck är sammankopplade” påstår CUAD, “Palestina, Kurdistan, Sudan, Kongo, Armenien, Irland, Puerto Rico, Korea, Guam, Haiti, Hawai’i, Kashmir, Kuba, Turtle Island och andra koloniserade folk är sammankopplade”.

CUAD, 2023. Columbia University students form coalition to push for divestment from Israel. Columbia Spectator, 15 November.

Många av dessa ställen har amerikanska baser, andra verkar rätt godtyckliga. Kongo? Är CUAD verkligen insatta i de olika väpnade grupperna i Kongo och har valt en favorit som de helst vill ska ta makten där? FARDC eller M23? De bluffar. Korea? Verkligen? Amerikanska baser ska läggas ner i Sydkorea? Så att Sydkorea ska besegras av Nordkorea? CUAD menar att vi ska “just say no” till Black Pink och Samsung men “yes please” till Den Stora Ledaren, masskoreografi och svält? Kurdistan? De här autonoma områdena i Syrien och Irak kan enbart försvara sig själva med amerikanskt och i viss mån israeliskt stöd. Så är de för eller emot amerikanskt stöd här? Stöder ni Peshmerga, YPG och SDF och dess amerikanska vapen, eller dess fiender såsom IS och turkstödd islamistmilis? Eftersom CUAD verkar hata USA måste de rimligtvis mena att de ska rädda Kurdistan från… Kurderna?

Denna uppdelning av världen är såklart taget från kalla kriget, då Sovjet argumenterade att deras form av styre kom som en befriare för tredje världen mot imperialism. Det var alltid skevt att tänka på Sovjet på detta sätt, men det hade i alla fall en logik. Ett alternativ till att vara Amerikas allierade. Man kunde skapa sig ett Vietnam, ett Kuba eller ett Angola helt i Sovjets sfär i stället för Amerika och västvärlden. Utan Sovjet blir modern antiimperialism helt nihilistisk. Det baseras enbart på tanken att utan USA skulle allt bli bra.

Tyvärr fungerar inte världen så. Naturen och geopolitiken avskyr ett maktvakuum. Kina, Ryssland, Nordkorea och Iran skulle självfallet exploatera det amerikanska tillbakadragandet. Att världen skulle bli toppenbra då är helt absurt. Säg det land som skulle må bättre av att bli en rysk marionettregim. Det som heller ingen verkar vilja tala särskilt högt om är att antiimperialism är en stark komponent även i MAGA, om än av lite andra skäl. Populister såsom Steve Bannon och Tucker Carlson håller med CUAD att USA bör överge allierade. Bannon tycker att Amerika är bättre än alla andra och bör därför slå till reträtt och sköta sitt, medan CUAD tycker att Amerika är hemskare än alla andra och bör därför slå till reträtt och sköta sitt. Skillnaden mellan dessa argument är att ett av dem vinner val och ett av dem vinner enbart förakt. Motståndare till MAGA bör hålla sig långt borta från denna typ av argument.

Den här geografilösa och historielösa måltid som CUAD tillagar gör det klart att de egentligen enbart bryr sig om en sak: existensen av världens enda judiska stat.

Israel och Palestina enligt CUAD

Så vad vill CUAD med detta, med själva konflikten mellan Israel och Palestina? CUAD skriver på sin artikel om sig själva att de ser början på konflikten mellan Israel och Palestina som “illdåden” som började 1948 och nu närmar sig “sitt klimax” i och med kriget i Gaza som Hamas startade 7e oktober. Notera hur nära Harmagedon vi alltid är i det heliga landet. Viktigast för CUAD är att berätta för oss att Israel är, i sitt väsen, ett ondskefullt krigs- och förtrycksprojekt skapat av de bosättarkoloniala krafterna som bör avslutas. Valet av datum gör att man inte tycker att den militära ockupationen av västbanken och Gaza från 1967 är det intressanta, utan formandet av Israel 1948, något som måste avslutas.

För att backa upp detta intellektuellt menar de att deras “främsta mål är att utmana det bosättarkoloniala våld som Israel utövar med stöd från USA och dess allierade”. Det vill säga att eftersom Israel är en “bosättarkolonial” enhet så är det per definition en våldsam enhet som behöver “utmanas”. Det där med “utmanas” låter lite vagt men i gruppens ändlösa uttalanden om konflikten är de mer explicita om vad detta kan tänkas betyda. Deras officiella hållning efter 7 oktober var “Vi stödjer befrielse med alla nödvändiga medel, inklusive väpnat motstånd”. De hyllade också, till exempel, officiellt en attack på en spårvagn i Tel Aviv som dödade sju människor. En i CUAD, Kymani James, menade att “sionister inte förtjänade att leva”, ett uttalande som gruppen vägrade att ta avstånd från. Dessa sorts exempel fortsätter bara i en ändlös förvirring om att allt Israel gör är dåligt medan allt Israels fiender sysslar med är bra.

CUAD skriver även, förutsägbart, att deras vision för framtiden inkluderar “rätten att återvända”. Det här innebär att kanske fem miljoner palestinier bör “återvända” till området deras farföräldrar lämnade för 77 år sedan. Dessa 5 miljoner människor som har uppfostrats, av UNRWA, i moskén och av sina politiker, med att Israel är av ondo och att det finaste man kan göra med sitt liv är att bli martyr i striden mot judarna. Det skulle omöjligt sluta väl. Men visionen är tydlig. USA åt amerikanerna, Palestina åt palestinierna. Var och en sköter sitt. Oavsett vad någon annan tycker om detta. De 7 miljoner judar som nu bor i Israel bör bli särskilt röstlösa, eftersom de är kolonister.

Det påstås ofta att denna grupp är för “fred”. Precis som med Abdalla ovan är detta en konstig begreppsförvirring. De vill gärna att kriget i Gaza tar slut, oavsett om Hamas fortfarande kontrollerar Gaza. Gazas lidande blir en reklampelare för deras sak, “eldupphör nu” är en användbar slogan, det är själva sättet de kan locka folk till sina demonstrationer. Men de vill inte ha fred med Israel. Det är otroligt explicit att de vill besegra Israel militärt, politiskt och fysiskt. Seger är något väldigt annorlunda än fred. Men med den sorts magi som sker i protestromantiken till vänster så döps dessa grupper om till “fredsaktivister”. Till exempel påstår den annars så vältaliga förintelseprofessorn Tim Snyder i en Substack att dessa gruppers antisemitism är så ointressant att han sätter det i situationsstycken. Han menar att de bara protesterar “attacken mot Gaza”. Det här kan ju bara betyda att han vägrar ta till sig vad de faktiskt säger.

Tryckfrihetens gränser

Alla som säger att tryckfrihet är enkelt har inte funderat tillräckligt länge på det. I Sverige har vi till synes gränslös åsiktsfrihet. Folk kan bränna koraner och gå på demonstration med Hamasflaggor och Hamashuvudband. Om man går omkring med en Hamasflagga efter 7 oktober måste man rimligtvis stödja detta deras kändaste gärning, vilket inkluderade att medvetet bränna familjer levande. För mig är det värre att stödja folk som bränner människor som strategi än att stödja folk som bränner böcker som strategi, även om bägge är förkastligt beteende. Men, om en demokratisk stat med tunga friheter annars bestämmer sig för att förbjuda hakkorsflaggan och Hamasflaggan och koranbränningar är det ingenting särskilt konstigt med det, så länge det är konsekvent.

Problemet, om man inte är konsekvent i dessa frågor, är att man väljer sina tryckfrihetshjältar själv enligt vad man själv tycker. Vissa tycker att Salwan Momika ska vara den stora symbolen för yttrandefrihet medan vissa väljer Mahmoud Khalil. Stor respekt till de som vill stödja bägges dessa herrar från Mellanösterns rätt att yttra sig, och det finns argument för att begränsa bägges. Ingen respekt alls för de som vill bara stödja en av dem.

Västvärldens vänner och fiender

För mig så är detta mindre en fråga om yttrandefrihet och lagar och mer en fråga om vilka som är vänner och fiender till demokrati och till västvärlden. Genom att gå igenom vad CUAD tycker så borde det stå ganska klart att Khalil står i samma förhållande till västvärlden som ett ryskt troll. De ryska trollen vill också forma opinionen till att säga att det är ok att krossa en närliggande självständig stat och driva tillbaka den amerikanska makten till förmån för en annan regional makt. Qatar, Iran och väldigt många Palestinaaktivister håller med.

Kanske är det en stor tragedi att Mahmoud Khalil inte får bo i USA längre. Kanske bryter Trumpadministrationen här mot yttrandefrihetens, Green Card reglernas och migrationens lagar. Detta är en fråga för amerikansk lag som jag knappast är expert på. Men om vänstern i väst såsom The Guardian och Tim Snyder vill göra Khalil till martyr, till symbol för Trumps brutalitet, så kommer de förlora stöd och tappa trovärdighet. Khalil är en uttalad fiende till väst och till demokrati som stöder utplåningen av Israel. I min mening lika farlig som ryska troll men med mer spännande kläder och mer ungdomlig passion.

Vi har inte råd att vara så här ytliga.