Det är en kort video. Bara 10 minuter lång. Men den förklarar bättre än mycket annat den egentliga orsaken till att Israel-Palestina konflikten, just nu, är så olöslig. För att en majoritet av palestinierna inte vill lösa den. Corey Gil-Shuster och hans projekt “Ask an Israeli, Ask a Palestinian” är, överlag, en av de bästa sätten att skapa förståelse för konflikten såsom den upplevs av de som går igenom den. Det är eftersom Gil-Shuster går och pratar med folk från de olika sektorerna i Israel och bland palestinierna, och frågar dem otroligt raka frågor.

Den här gången var frågan till palestinier på Västbanken “tror du verkligen att israelerna kommer att lämna?” det som nu är Israel. Av det tjugotal som tillfrågades så kom svaret omedelbart och från hjärtat. “Självklart”! En av dem sa till och med att judarna “vet själva” att de inte hör hemma här. Den tanken har jag aldrig stött på hos verkliga israeler, men det visar hur långt den här unge mannen ville hävda att “alla fattar” att judarna måste bort. Vilket i sin tur förmodligen betyder att han aldrig träffat på någon som inte tycker såhär. Det är inte långt från vad Hassan Nasrallah sa

"Israel, som innehar kärnvapen och det mest kraftfulla flygvapnet i regionen, vid Gud, det är svagare än en spindelväv” (Nasrallah, 2000).

Tanken är att Israel är som en spindelväv, man bara kan skjutsa bort med handen så försvinner det. Med tillräckligt våld försvinner judarna.

Nasrallah har fel. Israeler är inte som en spindelväv. Tvärtom. Israel består och han är död. Judar känner sig “hemma” eftersom det inte bara är det historiska judiska hemlandet, utan också det enda hem man har. Ein lanu eretz acheret, vi har inget annat land, det är en populär sång och en allmän slogan för Israel. Det korsar dessutom politiska gränser, det var, kanske provocerande, till och med en slogan i protesterna kring juridisk reform. Dessutom fungerar Israel. I en region av autokratier och fallerade stater är står Israel i särklass. Rik utan olja. Israel är det landet i regionen som fler vill flytta till än att flytta från. Israels migration ligger på plus 2.1 per tusen, Detta är mindre än innan kriget men ändå flyttar fler folk till Israel än från, mitt i brinnande krig. Nasrallahs hemland är en annan femma. Redan innan han, helt otragiskt, råkade få 90ton bomber i huvudet, var Libanon ett ställe man flyttade från, inte till. Deras migrationsnivå ligger på minus 40 personer per tusen. Det vill säga att 4 av hundra flyttar från Libanon varje år i snitt. Libanon och Israel är fascinerande att jämföra. Samma kuststräcka, samma geografiska möjligheter, samma sorts mosaik av olika grupper. Men en stat fungerar, en stat är ständigt nära kollaps. En enad stat beredd att möta hoten tillsammans, en stat där vapnen riktas mot varandra. En stat är top 5 i lyckoräkningar mellan alla länder, en stat är näst sist i samma lista före Afghanistan men under Nordkorea. Vilken stat var det nu som var som en spindelväv?Superkraften Israel har är att man är i samma båt omringad av hajar. Vi ror tillsammans eller så blir vi hajmat, oavsett om vi tycker om varandra.

Tillbaka till tragiken i drömmen om spindelväven eller judar som avdunstar som dagg på morgonen. Det sämsta med drömmen om ett land utan judar är såklart att den förutsätter några av de värsta brotten mot mänskligheten man kan föreställa sig. Man föreställer sig att man ska rensa bort minst 7 miljoner människor för att de är misshagliga, de har fel ras. Vi såg vad som sker 7e oktober när staten avdunstade i något dygn. Det här är det som egentligen menas med att “judarna ska försvinna”.

Men ponera att det skulle bli så. Att alla judar skulle försvinna i morgon med ett trollspö. Även utan folkmordet så är denna dröm rent nonsens. Skulle paradiset uppstå i Palestina? Skulle fem miljoner ättlingar till de som fick flytta 1948 komma tillbaka till farfars gård och odla citroner? Skulle den muslimska Umma vara återskapad så att all splittring mellan araber skulle bli ett minne blott? Skulle det blomstrande Palestina leva under Islam i frid? Ja, vad brukar hända när krigsherrar får tag i en bit land?

Såklart är det tvärtom. Det är egentligen ganska lätt att föreställa sig. Krigsherrar och islamister skulle roffa åt sig landområden och ge dem till sina cronies och sina kusiner. Industri och ekonomi skulle raderas till värdelöshet, landet skulle drivas såsom Syrien i inbördeskriget. Såsom Iran under mullorna. Såsom Afghanistan under talibanerna. Såsom Gaza under Hamas. Såsom Islamska Staten. Islamisterna skulle organisera sig för att ta över nästa landområde med vapenmakt. Kanske Spanien, eftersom den en gång varit under Islam. Den globala jihadismen skulle få sig en välbehövlig skjuts, eftersom alla såklart vill ha mer sånt.

Den här drömmen är bara en ny variant av den gamla kristna antisemitiska uppfattningen om att om judarna försvinner så uppstår frälsning. Någon kanske bör informera islamisterna om att de använder gamla sunkiga kristna idéer, så kanske de förhoppningsvis blir mindre pigga på det. Alla som blir besatta av den här frågan skadar sitt egna samhälle till slut. Från Nazisterna till Pan-Arabisterna till Sovjeterna. Alla dessa imperier som ville krossa judarna eller judarnas stat krossade till slut sig själva. Det är inte de snikna eller de mäktiga judarnas förtjänst. Jag kan heller inte tro att gud straffade dem, även om gudarna vet att de förtjänade straff. Det finns en enklare förklaring. Att bli besatt av att utplåna andra är helt enkelt inte hälsosamt. Det förstör det egna samhället. Man äter sig själv med såväl antisemitism som den nyare varianten, antisionism.

Det läget befinner sig palestinierna i. De flesta vill krossa Israel, kanske med Irans hjälp, men därmed bygger de inte för sig själva, för sin egna framtid. Att leva i hatet är att leva i en slags dvala, att leva i drömmen. Det är dessutom en dystopisk dröm som många föreställer sig med en besegrad granne och ändlösa floder med blod. Det som skulle hjälpa palestinierna allra mest i längden är en ideologisk nyrikting, eller kanske tillnyktring. Ett slut på denna förödande fantasi. En alternativ vision bortom "ut med packet", ut med judarna från Mellanöstern. Med Israel fortfarande på plats. Det kommer till slut. Inshallah, BeHezrat Hashem. Till slut får vi en ledare som Anwar Sadat, som Kung Hussein och som Mohammed bin Zayed. En efter en har de visionärt nog gett upp tanken på utrotningskrig och kommit med vettiga förslag på samarbete i stället.

Säger du till palestinierna att du stöder rätten till Israels existens så är det såklart inte en gåva alla kommer uppskatta, men, för att blanda metaforerna, är det ett piller de förr eller senare kommer behöva svälja. Inte minst för sig själva. Det är verkligen inte så att alla palestinier har fallit in i denna hatfälla. Framförallt deras kusiner som bor i Israel har en helt annan bild. 36 procent av araberna med israeliskt medborgarskap förnekar visserligen Förintelsen, men 70 procent vill ha goda relationer med Israel och enbart 11 procent stöder våld mot judiska israeler för att gynna arabiska mål. Det går att göra. Allt handlar om ideologi. Kanske kan detta krig i Gaza ändå berätta för dem hur det gått för islamismen, Gaza är förstört. Folk står utan hem att gå till. 17 år av Hamas styre har mynnat ut i detta. En massaker, kidnappningar, och kriget Hamas planerat för där de gömmer sig under sjukhus och inte låter folk in i tunnlarna. Detta borde ge en öppning för att tänka om. Om de väl kommer till slutsatsen att Israel får finnas till, så öppnar sig många möjligheter. Självständighet är ett alternativ, självstyre ett annat. Huvudsaken är att man har alternativ när folk vill samarbeta snarare än att förbereda för nästa krig.

Det bästa för palestinierna är samma som det bästa för alla folk, överallt. En rättsstat. Ännu bättre vore demokrati. Ännu bättre vore en fungerande ekonomi. Allt detta har Israel. I allt detta skulle Israel kunna hjälpa till. Och det finns miljoner som drömmer om fred i Israel. En del hos palestinierna vill det också, men tyvärr inte alls lika många som en del kanske föreställer sig. Corey Gil-Shuster kunde inte hitta några.

Annars är vi fäst vid svärdet. Vilket är sorgligt. Gud hjälpe mig. Jag vi ingalunda att mina barn ska behöva patrullera Jenin eller Gaza. Men just nu så är det priset för att få ha staten tills de vi delar detta land med kommer på bättre tankar. Men Israel har visat att det kan vara starkt även under krig och sanslöst tryck från utlandet. Israel växer även när de ultraortodoxa inte tjänstgör i armen och en del Israeliska ministrar är… er… under par.

Inne i Israel har debatten i årtionden handlat om judarna. Vad kan judarna göra för att skapa fred? Hur mycket ska man sträcka ut handen till att skapa fredsfördrag och hur farligt är det? Det är fel sätt att se på det. Svärdet och olivbranschen måste alltid finnas till hands för att säkra en framtid, som President Hertzog har sagt flera gånger. Vi borde egentligen inte polarisera kring detta. Den som vill ha mer svärd eller mer olivbransch kan såklart argumentera för detta, men håll det ordnat, utan att gå för långt med retoriken. Utan att kalla den andra sidan för förrädare, eller krigshetsare. Det är väl självklart att båda sidorna har poänger. Vi har tjänat enormt på freden med Jordanien, freden med Egypten och Abrahamsavtalen. Det klart det är nobelt att vilja sträcka ut handen för fred. Det är också helt förståeligt att man inte litar på alla grupper som vill förgöra oss och föredrar att anfalla snarare än att anfallas.

Trots alla misstag Israel gjort och alla beslut som ibland orsakat onödligt lidande, kanske till och med onödiga krig, så måste det sägas. Fred handlar i slutändan inte om judarna. Fred kommer när de i regionen accepterar judarna och den judiska staten.

“Its not your fault”, som Robin Williams säger till Matt Damon i Good Will Hunting. “Its not your fault”.